/dev/nikc/blog

Jag vet inte vad andra tänker, men när jag hör ordet stadilainen, associerar jag automatiskt ordet med män. Orsaken vet jag inte, men så gör jag. Därför var det på något vis ganska uppiggande, när jag på bussen i morse fick lyssna till två äldre tanter, som efter att gått igenom det till deras åldersgrupp vanliga dåliga vädret och hur dåligt ungdomen klär sig, började sinsemellan skryta om hur gammal stadilainen de är.

På många ställen hade de bott, och mycket hade det sett. Båda nickade i takt när den ena sade att man borde köra runt Helsingfors för att se hur mycket staden egentligen har förändrats. Förändringar var nämligen orsaken till att konversationen fick sin början, då den ena tog till tals att Munkhöjdens köpcenter skall utvidgas.

Lika uppiggande var inte, att lite vidare på resan bli omringad av en skock finlandssvenska tjejer i sina tonår. (Är det här ett tecken på att man blir gammal? Att inte tycka om att bli omringad av unga fröknar?) Nog vet jag ju att svenskan här i vår huvudstad inte är av den allra vackraste sorten, men ändå. Det var nästan mera finska än svenska, tyckte jag. (Inte för att jag har så mycket att klandra andra för, jag som knappt använder min svenska numera.)

Och busschauffören då? Han måste har varit på väg på semester. Ett friskt Moi släppte han ur sig åt alla som steg på. Och vid chaufförsbyte i Böle, ropade han ut Hyvää päivänjatkoa kaikille. Ett fenomen som jag aldrig tidigare har varit med om.

Kanske jag åker buss för sällan nuförtiden.