So, until I find a new boost of inspiration somewhere, the status of /dev/nikc/blog is discontinued.

Hej FRA!

Det finns ingen anledning att läsa min blogg. Jag har ingenting att göra med al-Takfir wa al-Hijra, Hizbollah eller Hizb al-Mujahidin. Jag har aldrig gjort Shahada eller tillverkat en bilbomb, jag vet knappt ens vad Al Manar betyder. Men tack för visat intresse!

PS. Terroristattacker kommer knappast att planeras över okrypterade mail. Sabba FRA-lagen på www.hejfra.se

HejFRA.se

Plötsligt brakar det till i skogen framför. Varje muskel i kroppen spänner sig och jag glömmer nästan att andas. Lyfter försiktigt upp kameran framför ansiktet. Minuterna går, fem, tio, kanske t.o.m. längre. Jag skrattar åt tanken att jag – ett prima exemplar av internetgenerationen som blir frustrerad när webbsidan laddar längre än 5 sekunder – knappast suttit stilla så här länge sen jag slutade gömma mig under bordet när jag gjort något hyss.

Sen kommer drevet fram ur skogsbrynet, inga älgar här. Men hoppet lever tack vare prasslet. Vid samlingen efteråt spekuleras det om djuret. Antagligen var det en hjort eller ett rådjur, det lät så litet. Kaffetermosarna kommer fram ur ryggväskorna medan man väntar att alla kommer ut ur skogen…

***

Dagen börjar misslyckat för min del, jag har inte satt på väckarklockan och får bråttom att klä på mig. Långkalsonger, tjocka strumpor, mellanbyxor, utebyxor, yllestrumpor. T-skorta, flanellskorta, fleece. Halsduk, vinterjacka, mössa, handskar och gummistövlar. Termometern visar 1° C, men här ska det inte frysas inte.

Kollar och dubbelkollar kameraväskan – jo, allt är med. Sen bär det av.

Vi börjar med att plocka upp en av de äldre medlemmarna i jaktlaget och blir samtidigt bjudna på morgonmål – en redig portion gröt, smörgåsar och kaffe. “Ät nu, energin behövs”, blir jag tillsagd. Och jag äter och hoppas på att det är nedförsbacke till första passet för jag behöver kanske rullas dit.

Till näst åker vi till samlingen. Idag består hopen av två jaktlag för att kyrkbyns jaktlag har dåligt med skyttar. Men situationen gynnar alla för det blir samtidigt också flera drivare, och därmed en tätare linje. Den sociala aspekten med händelsen är uppenbar, många träffas endast under älgjakten och stämningen är glad och lätt. Jag tar några bilder och svär tyst över hur mörkt det är, jag borde tagit snabbare film. Man kommer överens hur djuren skall delas upp och skyttepassen lottas ut. Vi – vice-jaktledaren och jag – får nummer fyra. Vi hoppar åter in i bilen och åker till första platsen.

Passplatserna visas ut. “Int behöver du visa, jag hittar nog”, är en allmän replik, följd av en stor mängd radiotraffik gällande var skytteplatsen ligger. Trots att det flesta har varit med i tiotals år är det samma ruljans varje år – “var är platsen, hur går sektorgränserna”. Allt är dock väl organiserat, sektorerna är ypperligt märkta och alla skytteplatser har en “vägg” som stoppar eventuella skott som missar målet. Inget har lämnats till slumpen. Det känns säkert, även om jag vet att runt omkring mig sitter 12 beväpnade män som alla kan sin sak – det ordnas skytteprov varje år, trots att lagen inte kräver det så ofta.

Ja, resultatet från första passet känner ni redan till. Lite prassel i buskarna men inget mer.

Andra passet har större förväntningar. Här har det observerats älgar kvällen före, och stället brukar i allmänhet vara fruktbart. Och visst finns det älgar på plats – några minuter efter drevet börjar sprakar radion till: “En älgko med två kalvar genom drevet”. Fel håll alltså, för er andra som också är gröna gällande ämnet.

Dags för paus. Vi samlas runt öppen eld för att grilla korv och hälla i oss innehållet från kaffetermosar. Trots morgonens överflödiga tankning är jag faktiskt hungrig. Det kommer fram att någon hade sett flera älgar vi förra passet, allt som allt hade det alltså funnits fem djur i området. Stämningen börjar bli hopplös, men statistiken är annu på vår sida – i genomsnitt brukar det bli ett djur per jaktdag, blir det inget idag blir siffrorna fulare.

Tyvärr blir det inget bättre under de två följande passen heller. Dagen blir en nollkamning. De enda djuren vi får syn på under hela dagen är fåglar som jagats upp av drevet. Vanligtvis lär man bruka träffa på räv eller åtminstone hare, ofta också hjort eller rådjur, som dock alla får gå ostört när man är ute efter älg.

Men jag klagar inte. Dagen var en ytterst intressant och trevlig upplevelse. Före hade jag – stadsbo in i ben och märg – ingen aning om hur jakten går till, även om jag med god aptit trottat i mig vilt vid varje tillfälle som presenterats. Nånting som jag aldrig tidigare tänkt på är den sociala aspekten jakten erbjuder. Likadana tillfällen där s.g.s. hela byn samlas för umgänge erbjuds inte ofta.

Dessutom är dagen fruktbar för mig, jag återvänder hem ryggsäcken fylld med älgkött från fjolåret, några rullar exponerad film och en massa frisk luft i lungorna.

Jag tackar Hindsby Jaktförening för möjligheten att följa med, jag återvänder gärna flera gånger.

It was almost like magic, and it seems Google now thinks so too.